Noveeeeeeeeeeeeeel. :3

Du ska aldrig falla för de som ser vackra och oskyldiga ut ty det är oftast de som är farligast. De lurar in dig i en fälla och dräper dig sedan våldsamt. Jag gjorde detta misstag och det kostade mig livet. Jag blev förälskad i den vackraste flickan på hela skolan, hon var verkligen så, så vacker, men hon trollband mig och fick mig att tro att hon älskade mig också.
Allt började då jag precis flyttat till ännu en ny stad med mina föräldrar och jag skulle självklart börja på en ny skola, igen. Min pappa fick ofta jobb på andra orter, därför flyttade vi ofta. Den här gången var det den lilla staden Neah Bay i Washington som var vår nya hemort. Jag skulle självklart börja i en ny skola, få nya vänner och nya lärare, allt skulle förändras, igen.
Jag var ganska nervös då jag gick uppför trapporna i den nya skolan, såg allas blickar, hörde hur de viskade och fnittrade och såg hur de såg på mig, det var obehagligt. Väl framme och inne i klassrummet satt jag långt ner i stolen och önskade att skoldagen skulle vara över, men den hade precis börjat. Jag lade ingen uppmärksamhet på mina klasskamrater förrän en flicka kom fram till mig. Jag såg inte först, hörde bara att hon talade till mig.
”Hej, du är Keith va?” frågade hon. ”Den nya eleven.” Jag nickade långsamt, såg sedan upp på henne och tappade genast andan. Jag hade aldrig någonsin skådat sådan skönhet förr. Hennes ögon var det första jag såg, stora, runda ögon vars färg liknade havet, grön, blå, grå aktiga och då hon rörde på huvudet kunde man nästan se havets vågor där inne. Hennes ansikte var väldigt vackert med en hjärtformad form, en spetsig haka, tydliga kindben och en liten smal näsa. Hennes läppar var helt enkelt perfekta. De var formade i en perfekt fyllig form som fick mig att vilja kyssa henne med en gång. Hennes hår såg ut som mörkbrunt silke som föll ner till slutet av hennes revben i perfekta lockar. Hennes kropp var smal som en speta men hon hade ändå perfekta kurvor. Hennes kläder var en blå topp som hade en fin silvertråd som svepte sig över hela främre delen av tröjan. Hennes byxor var ett par tighta ljusblåa jeans som satt perfekt på hennes smala ben.
”Ja, det är jag.” sade jag lite omtumlad då jag märkte att hon inväntade ett svar.
Ett leende lyste upp hennes änglalika ansikte och hon lade undan en hårlock som fallit fram framför ögonen. ”Jag är Aleseana.” hon satte sig ner på stolen framför mig och vände sig om så att hon var vänd mot mig igen. ”Jag vet det är ett ganska ovanligt namn men jag gillar det faktiskt, mina föräldrar älskar annorlunda namn.”
Jag kunde inte annat än nicka och le mot henne, hon tog andan ur mig, jag blev mållös då jag såg på henne och varje gång jag såg in i hennes ögon kunde jag se havet framför mig vilket gjorde mig lite yr eftersom jag alltid vart livrädd för havet.
Jag såg länge på hennes trollbindande, oskyldiga leende. Hon såg så god och oskuldsfull ut när hon satt där och blinkade med de där extremt långa ögonfransarna som räckte henne upp till de smala ögonbrynen. Jag funderade en stund på om det var lösögonfransar men konstaterade sedan att det inte var så, de var äkta, det syntes.  Runt henne hals blänkte något som jag nu uppmärksammade. Det var ett halsband med en silvrig kedja och längst ner hängde det en blå vattendroppe med silver kant. Runt vattendroppen så var det små droppar av vatten. Det var ett väldigt vackert smycke faktiskt.
Efter detta blev vi ganska bra vänner, vi skrattade, pratade och bara hängde med varandra. Det var underbart och jag misstänkte att jag började falla för henne, eller börja falla, jag hade fallit så jävla hårt för henne, jag skulle göra allt för henne.
En eftermiddag kom hon och ringde på min dörr, extremt många gånger, upphetsad över något tydligen. Jag släpade mig fram till dörren och där stod hon, strålande som vanligt med ett underbart vackert leende på läpparna.
”Keith, jag tror jag har kommit på något här.” sade hon och trängde sig förbi mig i dörren och in till köket där hon lade ner några böcker och papper som hon hade med sig. Det var troligtvis något om pirater, vi gjorde ett arbete till so:n om pirater och hon var helt inne i det, hon älskade det.
”Vad är det nu då Ale?” sade jag och skrattade samtidigt som jag satt mig ner på stolen mittemot där hon stod. Jag kallade henne Ale nu mera istället för Aleseana.
”Titta här.” hon pekade på ett papper där det stod: Vid världens ände finns en skatt större än alla andra.
”Jaha?” sade jag och såg oförstående upp på henne. Jag visste att hon var besatt av skatter men världen har ingen ände, det borde hon av alla människor veta, hon var nog skolans smartaste elev.
”Det finns en skatt Keith, jag vill hitta den, nu!” hon såg sådär exalterad ut, som om hon skulle sprängas.
”Aleseana, det är en myt, tro inte på allt du läser. Världen har ingen ände och det vet du.” hon suckade och sjönk ner på stolen bredvid mig.
”Jag antar att du har rätt.” sade hon med en suck och lutade sig mot min axel. ”Det är tur att jag har dig.” hon log och flyttade sin stol lite närmare mig.
Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare och det kändes som om det dånade i hela rummet. Jag smekte sakta hennes vackra, lockiga hår och jag hörde hur hon pustade ut lågt. Jag ville säga något till henne, berätta för henne hur mycket jag älskade henne men jag visste ju inte vad hon kände. Om hon inte alls kände så kanske vår vänskap skulle förstöras och det ville jag verkligen inte.
”Keith.” mumlade hon och fingrade på min svarta T-shirt. Jag såg ner på henne men kunde inte se hennes ansikte eftersom att hennes bruna hår var i vägen, men jag kunde se att hon hade halsbandet på sig även idag, hon hade det alltid till allt.
”Ja.” svarade jag och snurrade en av hennes hårlockar kring mitt pekfinger.
”Jag har hört att det har blivit varmare i vattnet nu, i havet alltså.” jag kunde se ett litet leende bakom håret. ”Jag vet en liten fin vik där vi kan vara ikväll, om du inte har andra planer alltså.”Hon såg upp på mig med de där otroligt vackra ögonen som alltid gjorde mig smått mållös.
”J..Ja, visst.” fick jag fram när jag kommit på mig själv med att inte andas. Jag sneglade lite på hennes läppar, jag ville kyssa henne, det hade jag alltid velat.
”Bra.” hon log och satte sig upp ordentligt. ”Ska vi äta något innan vi går?” frågade hon och log mot mig med ett sådant leende som nästan fick mig att trilla av stolen.
”Jag åt nyss så jag är inte hungrig.” jag log brett mot henne och hon log tillbaka.
”Bra för jag är inte ett dugg hungrig.” hon reste sig upp, tog min hand och drog ut mig i hallen där vi drog på oss skorna och satte av mot havet.
Vi kom fram till en liten glänta men där fanns inget vatten bara skog, skog och mera skog.
”Kom.” sade hon och gick mot en platt bergsvägg. ”Här.” Hon gick in i en svart grotta och försvann in där. Jag tvekade lite osäkert men då stack hon ut huvudet igen och klippte med de där långa ögonfransarna. ”Kom, det är inget farligt.”
Jag tvekad ett tag till innan jag suckade och följde efter henne in i mörkret. Där inne såg jag ingenting men jag kände bergets väggar, det var ganska trångt där inne.
”Kom.” sade hon igen med en sådan len och lockande röst som fick mig att fortsätta inåt. Hon fattade tag i min hand och drog med mig längre in. Tillslut kom vi fram till en grottöppning och där inne fanns det ljus från solen och en liten slags pool som det låg stenar runt i en perfekt cirkel.
”Wow.” mumlade jag för mig själv och satte mig ner på en av stenarna som låg där. Grottan vi nu var i var ganska stor och man kunde nästan stå raklång där.
”Gillar du det?” frågade hon och drog av sig skorna. ”Jag hittade det här när jag var liten och nu kommer jag hit jämnt.” hon log brett och satte sig bredvid mig i skräddar ställning.
”Det är jätte vackert.” jag log mot henne och såg ner i det glittrande vattnet. Jag kunde se min egen spegelbild speglas i vattnet. Mitt svarta hår låg över mina bruna ögon så jag drog undan det lite. Min bleka hud såg ännu blekare ut i vattnet och mina fylliga läppar var ganska röd.
Jag märkte att Ale hade blivit tyst och jag vände blicken mot henne. Hon stod upp lite längre bort och drog av sig sina byxor, hon ville tydligen bada. Jag stannade kvar och såg på hennes smala, nakna ben men vände sedan bort blicken och drog av mig strumporna och de svarta gympa skorna jag hade på mig. Jag slängde bak skorna och såg att Aleseana nu inte hade några kläder alls, jag tittade inte, det kändes oartigt men plötsligt så satte hon sig ner på kanten och hoppade ner i det mörka vattnet. Hon doppade ner sig helt och kom sedan upp till ytan mot mig. Hennes bruna hår var nu platt och hängde nerför hennes axlar. Hon var så extremt vacker när hon låg där i vattnet och såg på mig med sina ögon som hade samma färg som vattnet inne i grottan. Hennes läppar var smått särade och hon hade händerna på stenarna runt vattnet. Jag vet inte varför men plötsligt så lade jag mig ner på mage och var bara en liten bit ifrån henne.
”Jag ska berätta något för dig.” viskade hon och kom lite närmare mig. ”Jag är inte som du, jag är annorlunda, du har aldrig träffat någon som mig förr.” jag kunde nästan känna hennes läppar röra sig mot mina då hon talade.
”Du är perfekt.” mumlade jag blinkade några gånger.
”Det är inte så jag menar.” Hon skakade lätt på huvudet och lade en blöt hand på min kind. ”Har du någonsin undrat över hur jag kan vara så extremt vacker, varför jag alltid har detta halsband på mig och varför jag alltid undviker vatten på alla sätt?”
Det där sista hade jag inte tänk så mycket på, jag hade ju märkt att hon undvek vatten ibland med inte så att det skulle vara konstigt. Jag nickade långsamt.
”Det är för att jag inte är som någon annan, ingen vet vad det är jag är.” Hon gick lite närmare vattnet och jag följde efter.
”Berätta för mig.” mumlade jag och vi kom ännu närmare vattenytan. ”Jag älskar dig vad du än är.” Vad tänkte jag med? Jag kunde inte berätta men nu var det försent.
”Kom närmare.” sade hon och gick ner så nära vattnet som möjligt utan att hon kom under den. Jag följde åter igen efter, någon centimeter ifrån henne.
”Berätta.” mumlade jag och kom ännu närmare henne, nu gällde det millimeter mellan oss.
”Sjöjungfru.” Jag märkte hur jag ryckte till då jag såg stjärtfenan under vattnet men hon höll fast mig där jag var. ”Du kanske tror att vi är vackra oskyldiga varelser men vi är så mycket mer än så, vi är onda mördarmaskiner som förr ledde sjömän i fördärvet och döda dem långsamt.” Hon hade slutna ögon märkte jag, jag försökte ta mig låss men hon öppnade ögonen och fick mig att smälta med den där blicken. ”Och nu är det din tur.”
Det var det sista jag hörde innan hon drog ner mig undervattnet och jag såg hennes sanna jag, huggtänder växte ut från hennes mun och hon såg så extremt ond ut. Vi kom längre och längre ner under vattnet och tillslut så satte hon tänderna i mig, slet upp mig och åt delarna. Mörkret slöt sig om mig, döden intog mitt sinne och mina hjärtslag tystnade. Det var mörker överallt tills ett ljus kom mot mig och jag välkomnade det med glädje.

En ganska så rå novell, känsliga läsare varnas. x3

”Andas djupt.” hans mjuka röst smekte mitt öra. Jag visste inte varför jag gjorde det här, varför jag spelade detta spel som kunde kosta mig livet. Kanske var det för att mitt liv redan var förlorat, eller så var det för att jag bara var uttråkad. Jag var nästan säker på att jag skulle dö. Jag hade alltid haft sådan otur i allt.
Jag tog upp revolvern från bordet och snurrade runt patronerna och satte den mot tinningen. Hjärtat slog hårt i min bröstkorg, det dunkade fortare och fortare för varje sekund som gick. Jag kände svetten i mina händer och jag svalde hårt.
När mitt finger snuddade vid avtryckaren passerade mitt liv revy. De starkaste minnena var självklart de med honom, med Nikolai. Jag såg hans stora bruna ögon framför mig, hans svarta hår och den fylliga munnen. Jag hörde hans sista ord eka i huvudet. ”Jag älskar dig, förevig vad som än händer. Förstår du det Marina?” han använde mitt riktiga namn den gången och inte mitt smeknamn som han alltid brukade använda, Mina. När han sagt den meningen slöt han ögonen och föll in i den eviga sömnen. Jag hade sett länge på honom innan jag fattat att han var borta. Han hade sår över hela kroppen och de var blodiga. Hans fylliga mun var lätt blå och hade djupa sår i sig. Han såg förskräcklig ut men samtidigt var han så vacker. Hans bleka hud hade fått en ännu blekare ton och han hade stor glasbit nerkörd i magen och det strömmade blod från det.
Nikolai var en så bra människa, sådana är svåra att finna nu för tiden. Det var jag som inte var bra, innan jag träffade Nikolai höll jag på med droger och hade nu stora skulder. Vi skulle gå till mannen och betala av skatterna när det hände. Vi var i hans lägenhet som hade en glasdörr ut till altanen. Mannen – som var runt 40 – hade börjat försöka ta på mig. Nikolai hade självklart blivit förbannad och mannen slängde ut honom genom glasdörren. Jag hade försökt stoppa dem men det var för sent. Efter det dödade jag självklart mannen, det var inget fel med det – tyckte jag. Men när livet försvann från Nikolai försvann även mitt liv. Jag var inget utan den jag älskade mest i världen.
Efteråt så stack jag från stan, lämnade allt bakom mig och kom hit, till killarna som höll på med skit. Rysk roulette var bara en av de saker de höll på med. Jag hade överlevt två omgångar Rysk Roulette nu och jag antog att det inte kunde hålla på längre. Droger höll de också på med, langade mest. Det var en massa mer och jag var med på allt.
Nu stod han framför mig och väntade på skottet. Han var bossen av oss, han sa att han hette Vladimir men jag visste självklart inte om det var sant. Ingen här uppgav sitt riktiga namn. Jag kallade mig Ina här.
Vladimir var en stor kille, eller kille och kille han var ganska gammal, runt 40 år kanske. Hans hår var gråsprängt men man kunde se det svarta håret som funnits där förut. Hans ögon var blå och skrumpna och hans ansikte var fyllt av rynkor.
”Du klara det Ina, du har gjort detta förut.” hans mjuka röst nådde åter mitt öra och jag nickade lätt och så tryckte jag på avtryckaren.
Revolvern gav ifrån sig ett litet klick och jag andades ut. Jag hade klarat mig igen.
Vladimir nickade gillande och satte sig på sin stol igen. Han var helt orädd. Han tog upp revolvern, snurrade och tryckte. Åter igen ett klick. Han log och skickade den vidare till nästa. Det var en man i vit skjorta. Han hade blont hår och stora gröna ögon. Han såg lite rädd ut men dolde det ganska bra. Han snurrade den, satte den vid tiningen och klickade. En smäll kom ur revolvern och jag såg in i hans uppspärrade, livlösa ögon då han föll ner i golvet.
Vladimir skrattade låg och nästa person tog upp revolvern, åter igen en kille. Jag var ensam tjej i rummet. Han snurrade och den klickade när han tryckte på avtryckaren. Fyra till klarade sig innan det var han som satt bredvid mig. Jag kände honom ganska bra, Mikhail sade han att han hette. Han hade mörkbrunt hår och blåa ögon, han var blek och pinnsmal. Han tryckte och den gav ifrån sig en hög smäll. Han var död. Jag såg ner på liket som fallit ner på golvet, såg de där livlösa blåa ögonen och den halvöppna munnen.
Jag skakade på huvudet och tog upp revolvern. Jag andades djupt och höll den i handen en sekund, såg på Vladimir som nickade mot mig och log så att de gula tänderna syntes.
Jag snurrade den och satte den mot tinningen.
Jag såg åter Nikolais ansikte framför mig, han skakade på huvudet och gav mig en blick som sa att detta var vansinne. Sedan hörde jag hans underbara röst i mitt huvud.
”Mina, jag älskar dig.” de orden hade han sagt så många gånger men det var så länge sedan nu. Jag såg framför mig hur han och jag satt på en bänk. Jag satt lutad mot honom. Han masserade mitt svarta hår och jag såg på honom med mina mörk, mörk blåa ögon. Han log och lade en hand under min spetsiga haka och drog mitt ansikte mot sitt så att våra fylliga läppar möttes.
”Ina? Gråter du?” hörde jag en röst säga och jag väcktes ur mina fantasier, Vladimir såklart.
”Nej.” muttrade jag och torkade bort tårarna från mina kinder. Ingen av dem hade någonsin sett mig gråta förr.
”Vi väntar.” sade han. ”Be din bön och tryck.” han såg något frustrerad ut så jag satte revolvern mot tinningen igen och tryckte.
Ett högt ljud kom från revolvern och jag föll ner på marken, död. Jag såg mig själv ligga död på det gråa golvet. Det svarta, långa håret låg utspritt på golvet runt mig. Jag såg in i mina egna tomma ögon och såg hur en tår vilade i ögonvrån. Jag såg att den korta klänningen nästan åkt för högt upp och mina ben låg på ett onaturligt sätt.
Sedan försvann jag från kroppen in i mörkret men kom sedan till ljuset i mitt liv, Nikolai.

Kommentera gärna. x3

Hennes ansikte var kallt och likgiltigt, hennes mörka ögon glittrade svagt i ljuset från den lilla lampan som satt högst upp i taket men hennes ögon såg samtidigt kalla och tomma ut, som på en död man. Hon talade inte, lät inte de fylliga läpparna forma några meningar. Hon såg trött ut, så otroligt trött och… uttråkad, ja hon var faktiskt uttråkad trotts att hon satt i ett förhörsrum med en man som skrek åt henne och en som satt tyst på en stol, jag. Hon tittade likgiltigt upp på mannen som skrek åt henne när han frågade om hon överhuvudtaget lyssnade på honom. Hon gav honom ett brett leende innan hon formade ett ord med de fylliga läpparna.
”Nej.” hennes leende växte när hon såg hur frustrerad mannen, Eric, blev. Det var inget glatt leende precis, det var ett hånfullt elakt leende. Jag förstod inte riktigt hur hon kunde vara så lugn, hon borde vara rädd, skärrad, vilsen, något. Men hon bara satt där, helt lugn och väntade på sin dom. Vi hade inte direkt några bra bevis som pekade på henne, bara några suddiga bilder och ett vittne som var väldigt hispig och nervös av sig. Vi visste inte om denna flicka på bara sexton år kunde ha dödat alla de där människorna, det var sjukt. Sju mordfall hade vi nu, här i lilla Ashington, det har aldrig hänt förr.
”Varför?” sade jag plötsligt och såg upp på flickan igen. ”Varför Bailey?” jag märkte inte hur vädjande jag lät förrän efteråt.
Hon drog undan det svarta håret som fallit fram i hennes hjärtformade ansikte och såg på mig med hennes mörka döda ögon. Hon skulle faktiskt vara riktigt vacker om hon inte såg så död och uttråkad ut.
Hon lutade sig fram över det lilla bordet som skilde oss åt, hon var inte långt ifrån mitt ansikte då hon sa: ”Varför?” hon hånlog brett. ”Vill du verkligen veta varför?” hon talade långsamt och lågt med en röst som lät lockande men samtidigt frånstötande. Jag nickade kort och hon log igen. ”För att jag njöt av det.” leendet på hennes läppar växte. ”Jag njöt av att se de där människorna dö, se deras ögon slockna, se dem be för sina liv men sedan komma på att det inte hjälpte dem ett dugg, de skulle alla dö, det var deras öden jag hjälpte dem bara på traven.” hon skakade lite på huvudet. ”Det som var mest berusande att se var deras familjer, se dem gråta över sina förlorade familjemedlemmar, se dem sörja och vara som i trans, det var underbart och jag ångrar att jag inte gjort det tidigare.”
”Du är fan sjuk.” muttrade Eric bakom mig och jag såg hur hon vände sin blick mot honom. Hon reste sig upp och gick fram till honom så att de bara stod någon decimeter från varandra.
”Ja, det är jag.” hon log och började gå mot honom, han backade så långt att han tillslut kom fram till väggen och stod med ryggen mot den. Hans vanligtvis hårda ansikte såg nu skrämt ut och hans bruna hår stod lite åt alla håll vilket det inte brukade göra. Bailey kom närmare honom, ställde sig så att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ändå är du attraherad av mig, jag kan se det i dina ögon, de glänser av lusten att få smaka på mina läppar.” hennes läppar snuddade nästan vid hans och jag såg att hon hade rätt. Hon log och vände sig sedan om igen. Eric föll ihop mot väggen och andades häftigt. ”Och jag kalla mig inte Bailey, det är ett så tjejigt och fult namn, jag heter Billie, det har jag alltid gjort.” hon fnös och vände sig mot mig igen.
Jag stirrade på henne och tog en snabb blick på Eric som höll på att resa sig upp. Billies ögon smalnade lite då hon såg på mig, jag visste inte varför men snart så log hon brett och hånfullt igen.
”Jag är en psykopat.” sade hon helt oberört och satt sig ner på stolen igen som om det var världens mest självklara sak. ”Jag kan inte känna några psykiska känslor det är därför jag är den jag är.” hon log lite. ”När jag var liten så var jag och min familj tvungna att fly härifrån men då vi skulle på tåget så kom inte jag med utan jag trillade bakåt och slog i huvudet hårt, sedan dess har jag inte kunnat känna, någonting slog fel i min hjärna den dagen. Jag kan minnas hur jag älskade min familj, hur jag grät och hur jag skrattade. Jag kan inte göra det nu.” hon log lite sorgset. ”Nu har jag erkänt, bura in mig ni men om några dagar kommer jag antingen vara död eller borta.” hon log. ”Jag vinner alltid, så är det bara, det är en del av mitt spel.” hon log. ”Tror du verkligen att jag hade blivit fångad om jag inte hade velat det? Tror du att jag hade dödat de där om jag inte hade en mening med det.” hon log igen. ”Allt det här är bara en del av mitt spel och där spelar man med mina regler.”
Det var det sista hon sa innan hon blev bortför till fängelset och som hon sagt var hon borta efter tre dagar, hon var bara väck, ingen kunde förstå hur men hon fanns inte någonstans. Några dagar efter att hon försvunnit fick vi rapporter från Darlington, Durham, Consett och Morpeth de hade haft dödsfall allihop och de liknade de som vi haft i Ashington. Jag visste att det var Bille men vi kunde aldrig finna henne igen, hon var borta men vi fick hela tiden in rapporter om mord i olika städer i hela Storbritannien. En dödsvåg svepte genom vårt land och ingen kunde stoppa henne, detta var hennes spel, hennes regler.

En liten novell som jag skrev för ett tag sedan, hoppas ni tycker om den. c: 
Obs. Jag fick inspiration till denna novell genom att stirra på en blomkruka. :p

En kall vind svepte genom mitt hår och jag kände hur marken under mig började skaka. Det var över, efter alla ansträngningar som mänskligheten gjort så skulle det snart vara helt över. Min tid var nu kommen, jag skulle gå med de som redan dött av deras krafter. De kom redan när jag var liten, trodde att de skulle kunna överta jorden och döda alla människor. Men vi slogs, vi kämpade emot dem och var så nära segern men de kunde inte övervinnas. De kallade efter förstärkning och de kom från luften, kom från rymden. Varelserna var för mäktiga så vi var tvungna att dra oss tillbaka och gömma oss för dem för att stärka oss själv och samla krafter till en ny motattack. Men jag hade varit dum nog att springa ut i skogen och leta efter motgift mot en sjukdom som en i lägret hade fått.
Då de kom hit till jorden var jag bara en liten flicka på blott tolv år, året var 2014. Fem år har gått sedan den dagen och nu finns de överallt omkring oss. Vad de är? De ser ut som människor men de är så mycket vackrare än oss. De lever under jorden och kommer upp i form av gröna växter som de sedan går ut ur med ett brett leende på läpparna. Dock har vi hittat deras svaghet. De kan inte vara under metall. Därför har vi byggt upp vårt läger på en metall belagd yta.
När en stor grön växt sköt upp ur marken framför mig ryggade jag tillbaka. De var här. Jag vände mig snabbt om och sprang. Flera växter sköt upp ur marken framför mig tills en sköts upp precis framför mig och jag sprang in i den och föll bakåt.
Jag satte mig upp och hostade samtidigt som jag gned handen mot stället på huvudet som jag slog i. Mitt tjocka svarta hår täckte större delen av mitt huvud så det skulle nog inte synas så väl om jag började blöda i hårbottnen.
Plötsligt hörde jag ett förskräckligt ljud. Det lät som naglar mot svarta tavlan fast värre, högre och mer intensivt. Jag föll ner på marken med händerna för öronen och skrek av smärtan som det orsakade mina öron. Det var en hemsk känsla.
Då såg jag en av växterna öppna sig och en suddig skugga kom ut från den. Jag rullade fortfarande runt på marken av smärta med händerna för öronen och tårar i ögonen. Men så upphörde ljudet och jag låg kvar och skakade på marken men med händerna liggande ovanför mitt huvud. Jag andades snabbt och mitt hjärta galopperade.
Mannen som kommit ut ur växten stod nu över mig och jag blinkade upp mot honom för att få en klar bild över hur han såg ut. Han var verkligen sjukt snygg. Hans hår var av en perfekt elfenbensfärg som hängde ner till hans bröstkorg, på något sätt tyckte jag att han såg ut som en alv. På sidorna gick hans hår till hakan och han hade en lugg som låg över halva hans ögon. Hans ögon var stora och runda med en mörkare färg än jag någonsin sett förr och hans ögonfransar var enormt långa. De gick nästan över ögonbrynen över ögat. Hans ansikte var perfekt format som ett hjärta med en spetsig haka, höga, tydliga kindben och en perfekt liten näsa. Han var en väldigt lång och smal kille men han hade muskler, det syntes faktiskt. När jag tänkte efter så såg han ut som Legolas i Sagan om ringen filmerna. Jag hade alltid älskat de filmerna och Legolas hade vart min favoritkaraktär dels för att han alltid var grym i strid och dels för att han var så extremt snygg.
”Pansy Deepdelver.” sade han och log brett mot mig med sina fylliga röda läppar som stod i stor kontrast till den bleka huden.
Jag hajade till då han sade mitt namn. Hur kunde han veta att jag hette Pansy? Jag hade aldrig mött honom förr och allra minst pratat med honom förr.
”Mitt namn är Celebrimbor Calaelen.” han bugade men jag spottade bara på hans sko klädda fötter. Ett brett leende växte på hans läppar och han satte sig på huk bredvid mig. ”Ni är en väldigt vacker flicka Pansy, tillräckligt vacker för att kunna bli en av oss.” han log. ”Kom med oss så kan vi göra dig vackrare och du kommer att leva för evigt.” Han sträckte ut sin hand mot mig men jag ignorerade den. Hur kunde han vara dum nog att tro att jag skulle gå emot mitt eget folk bara för att få leva för evigt.
”Hellre dör jag.” muttrade jag surt och såg bort från honom. Jag ville inte se in i hans extremt vackra ögon, han kanske skulle försöka hypnotisera mig eller något då. Jag ville inte bli en av dem även om jag skulle få leva för evigt och även om jag skulle bli vacker. Jag skulle aldrig överge mitt folk.
”Nåväl, det kan ordnas.” Jag vände mig mot honom och hörde honom säga något som lät som svordomar på ett mycket märkligt språk. När han vände sig mot mig igen hade hans hår förändrats helt, det var nu svart istället och var  ganska så rufsigt. Utan det där långa håret såg han inte lika tilldragande ut för mig vilket var bra. Han tog upp en kniv som tydligen låg på marken och gick fram mot mig. Hans ansikte hade bara förändrats något. Nu såg han mer ut som Will i Pirates of the Carabean, han hade även ändrat hudfärg så att den var mörkare.
”Hur gör du det där?” frågade jag häpet och såg på honom med stora ögon.
”Ändrar utseende?” frågade han och log. ”Det är något vi alla kan göra, det kommer du också kunna om du blir en av oss.” Han satte sig ner på huk vid mig igen med ansiktet bara en liten bit från mitt. ”Allt du behöver göra är att kyssa mig.” hans ord blev otydliga när han var sådär nära mig, jag blev yr och jag ville kyssa honom, jag ville smaka på de där vackra läpparna men jag kunde inte, jag fick inte.
Jag slet mig bort från honom och stirrade på honom med hård blick, jag var viljestark, det hade jag alltid varit.
”Sluta med det där.” muttrade jag och förstod att det var något han hade gjort som gjorde att jag ville kyssa honom.
Han suckade högt igen och reste sig upp. ”Envisa …” han sa något på det där språket igen och jag backade lite fortfarande sittande på marken. Han vände sig om igen och den här gången var hans ansikte motbjudande, jag kan inte förklara hur hemskt det var men det var som något taget ur en skräckfilm. Jag skrek och plötsligt var han över mig och jag kände hur paniken bröt ut. Jag skrek och försökte få bort honom, jag kände hur något vasst borrade sig igenom min hud på halsen och jag blev lugn.
Sakerna runt om mig började bli suddiga, jag såg knappt något längre men jag kände hur någon satt över mig med något vasst som jag nu förstod var tänder i min hals. Livet började sugas ut från mig och snart så kände jag ingenting längre, allt blev svart och ett stark ljus mötte mig med öppna armar.